Justinbieberfairytale

- Elina! I´ve found her! Come here, hurry! ropade han, och jag förstod med en gång att någonting var fel. Han hade panik i rösten. Jag blev kall inombords.

- I´m coming! sa jag och började krypa. Where are you?

- In Olivias room, sa han.

Jag kröp och kröp, och till sist hittade jag en dörr. Det var svårt att orientera sig, även fast jag hade bott här hela mitt liv. Världen hade börjat svajja. Jag öppnade dörren för att upptäcka att det var fel rum. Jag skulle precis vända om och krypa tillbaka när jag hörde att högt brak, och allt blev svart.

---------------------------------------------------------------

Pip, pip, pip, pip, pip, pip.

Jag försökte öppna ögonen. Allt var suddigt och ljust. Alldeles för ljust. Jag blinkade några gånger i ett försök att få fram en skarpare bild. Tillslut kunde jag se en oskarp version av Justin sitta bredvid mig. Han log mot mig.

- Hi baby, sa han mjukt.

Jag öppnade munnen för att svara honom, men han stoppade mig.

- Sssscchhh, the doctor says you´re not allowed to talk, sa han och strök mig över kinden.

Jag rynkade på ögonbrynen. Vad hade hänt egentligen? Allt jag kunde komma ihåg var att jag förjäves försökte hitta till Justin och Olivia.. Olivia! Vad hade hänt med henne?!

Som om han kunde läsa mina tankar började han prata.

- You´re house caught fire.. sa han. A roof beem fell down on you, and it took the roof with it.

Han såg sorgset på mig, och sedan tittade han ner på mina ben. Min blick fördes automatiskt dit, och jag kände hur mina ögon spärrades upp. På mitt högra ben satt ett stort gips, som täckte hela foten, underbenet och halva låret.

- Yeah.. It crushed your leg..

Jag kved till. Hur skulle jag nu kunna bada och ha roligt i sommar?

- It´ll be okay, sa han och tog mig hand.

Jag försökte le, men det blev ansträngt och konstigt. Det var som att musklerna i min kropp var avdomnade.

Mina tankar drogs tillbaka till min syster.

- Olivia.. väste jag.

Jag såg genast hur Justins blick blev sorgsen.

- I.. She.. stammade han.

Han svalde så hårt att det syntes. Nejnejnej! Vad hade hänt? Vart var hon nu?!

- She´s in surgery.. Niether her liver, or her lungs are functioning and the doctors are trying to save her, sa han och såg mig i ögonen.

- She has a 5 % chance of surviving, fortsatte han och hans ögon blev fuktiga.

Han tittade ner i sitt knä. Mina ögon fylldes med tårar. Det här fick inte vara sant..

- Nej.. väste jag. Fan ta min röst! Jag ville bara skrika, men jag kunde inte. Jag kunde knappt få fram ett ljud. Istället började tårarna forsa ner för mina kinden.

Justin rynkade ögonbrynen, och strök mig över håret.

- Sch.. It will be okay, viskade han.

- No, sa jag hest.

Jag flyttade mig åt sidan, även fast det kändes som om tusen knivar skar i min kropp, så att Justin skulle kunna lägga sig bredvid mig. Han fattade vinken och lade sig försiktigt ner bredvid mig. Jag lade mitt huvud på hans arm, och så låg vi tills jag insåg att det faktiskt fanns en chans, om än liten, att Olivia skulle klara sig. Så jag slutade gråta, tårarna var kanske onödiga?

Då kom mamma och pappa in i rummet.

--------------------------------------------------

Kort kapitel och lite konstigt slut, men ska skriva 20 snart, haha :D

BIEBERLOVE