Justinbieberfairytale

-----------------------------------------------------------------------------

Justins perspektiv:

Vi gick hem under tystnad. Inte en sådan där pinsam tystnad, utan mer.. avslappnad. Vi behövde inte säga något till varandra, våra blickar sade allt.

När vi hade kommit en bit in i bostadsområdet där Elina bodde kände vi en konstig lukt. Stark, obehaglig, rök kanske? Elina rynkade på näsan, och i nästa sekund skrek hon till. Hon stannade och blev som en staty, bara stirrade framför sig. Jag vände blicken framåt och fick se Elinas vackra hus, stå i lågor. Jag kände hur jag frös till is. Mamma, Kenny, teamet, Elinas familj, vart var dem? Jag tog tag i Elinas hand och började springa. Det enda jag kunde tänka på just nu var att rädda alla som var inne i huset. Vi sprang så fort våra ben kunde bära oss, och jag var väl medveten om att stora tårar rann ner för Elinas kinder. Det gjorde ont i mig att se henne gråta, vilket gav mig en adrenalinkick Det första man kände när man kom nära huset var lukten. Och sedan värmen. Ni vet om man tänder en stor påskbrasa, och står nära, då är det så varmt så att man liksom måste vända bort ansiktet för att det bränner så mycket? Så var det, fast 1000 gånger varmare.

 

Elinas perspektiv:

Jag grät konstant. Jag var så himla rädd. Tänk om de andra var fast där inne? Vi stannade och bara tittade på elden. Efter några sekunder kände jag Justin dra i min hand.

- Come an, we have to do something! sa han och tittade på mig.

Jag kunde se i hans ögon att han var rädd. Jag skärpte till mig lite, vad hjälpte det att gråta? Vi gick mot ytterdörren som stod öppen. Det kom svart rök i massor som steg mot himlen och genom fönstren kunde vi se elden som brände allt som kom i dess väg. Jag tryckte Justins hand och gick in i huset. Vi kunde höra hostningar och skrik längre in ifrån och vi började ropa på de andra i hopp om att de skulle höra oss. När vi hade kommit in en bit i hallen kände jag hur det började bränna i halsen. Jag kom ihåg att vi hade fått lära oss när vi var små att man skulle krypa om det brann. Jag vände mig om mot Justin, som hade börjat hosta kraftigt.

- Get down, sa jag och började krypa framåt.

Vi kom in i vardagsrummet. Sofforna stod i lågor och väggarna var svartbrända. Pianot som hade stått i ena hörnet var nästan helt borta. På golven fanns istället små pölar av smält plast. Plötsligt hörde jag någon skrika.

- MAMMA? ropade jag mellan hostattackerna.

- WE´RE IN HERE! ropade någon tillbaka, förmodligen Pattie.

Jag hörde hur Justin skrek till.

- Mum.. I´m coming!Wich room are you in?

Det blev tyst ett litet tag.

- We´re upstairs, in Elinas room.

Vad gjorde de där inne? Varför gick dom inte ut?

- Why are you up there? frågade jag.

- We can´t find Olivia! We were looking for her in here, and now there is something blocking the door, we can´t get out!

Jag stelnade till. Inte Olivia. Det här fick bara inte hända! Jag tittade på Justin med tårar i ögonen.

- We have to find her! sa jag med tjock röst.

Han nickade och kysste mig mjukt.

-  We´re coming up! ropade han och började krypa mot trappan.

Vi kröp så snabbt vi orkade upp för trappan. Det var svårt att andas, och ögonen tårades av röken, vilket gjorde att den annars ganska korta biten upp för trappan kändes som att den var flera mil lång.

Till slut kom vi i alla fall upp.

- We´ll split up, i´ll go to the right, and you go there, okay? sa Justin.

- Okay, scream if you find her, sa jag oroligt.

Han nickade och kröp iväg. Efter bara någon meter kunde jag inte längre se honom för att rök. Jag kröp bort mot badrummet. Det brann på tavlor, i takbjälkarna och fåtöljen som stod i korridoren. Jag kände hur ännu en hostattack var påväg. Ögonen tårades ännu mer och jag kunde knappt se någonting över huvud taget. Men jag fortsatte. Jag måste hitta Olivia! Jag sträckte mig försiktigt upp och öppnade dörren till badrummet. Rummet var helt rökfyllt, men det brann i alla fall inte där inne.

- Olivia? sa jag.

Min röst var hes och jag kunde knappt få fram ett ljud.

- Olivia?

Jag började krypa omkring i rummet i hopp om att hitta henne, hon var kanske bara rädd, och vågade inte svara? Hon var ju ändå bara 8 år. Precis då hörde jag Justin ropa.

- Elina! I´ve found her! Come here, hurry! ropade han, och jag förstod med en gång att någonting var fel. Han hade panik i rösten. Jag blev kall inombords.

- I´m coming! sa jag och började krypa. Where are you?

- In Olivias room, sa han.

Jag kröp och kröp, och till sist hittade jag en dörr. Det var svårt att orientera sig, även fast jag hade bott här hela mitt liv. Världen hade börjat svajja. Jag öppnade dörren för att upptäcka att det var fel rum. Jag skulle precis vända om och krypa tillbaka när jag hörde att högt brak, och allt blev svart.

 

-----------------------------------------------------------

Spännande? Kommentera nu, kom igen, jag vet att ni kan!

Nästa får ni efter 6 kommentarer!

BIEBERLOVE