Justinbieberfairytale

När jag klev in genom dörren till rum 132 möttes jag av hela teamet, mamma och Elinas föräldrar. Alla verkade båda glada och ledsna. Mamma vände sig mot mig och log.

- Olivia will survive, sa hon och kramade mig.

--------------------------------------------------------

Elinas perspektiv, innan Justin kom tillbaka:

 

Jag vaknade av att någon skakade mig.

- Elina! Vakna gumman!

Det var mamma. Jag tittade yrvaket upp på henne.

- Vaad? sa jag.

Jag ville ju sova..

- Vi har goda nyheter! sa hon. Och dåliga.

Jag såg mig omkring i rummet och såg att Pattie, mormor och morfar, och pappa också var där. Jag log trött mot dem. Sedan vände jag mig tillbaka till mamma.

- Okej, vad är det då? frågade jag oroligt.

Dåliga nyheter.. Det var det enda jag kunde tänka på. Tänk om det var något om Olivia?

-De goda nyheterna är att... Olivia kommer att överleva! sa mamma och hennes ansikte sprack upp i världshistoriens största leende. Men sedan blev hon allvarlig igen. Hon såg sig omkring i rummet.

- JAAAAAAAAAAAAAA! sa jag så mina stämband tillät mig. Sedan blev även jag allvarlig igen.

- Vad är de dåliga nyheterna? frågade jag oroligt.

Mamma sa ingenting, utan vände sig bort från mig. Jag hörde hur hon snyftade. Pappa gick fram till henne och gav henne en lång kram. Sedan satte han sig på stolen som stod bredvid min säng. Han tog min hand, och jag förstod att de dåliga nyheterna verkligen var dåliga.

- Det är så här..började han, men tystnade sedan.

- Vad är det pappa? sa jag och började känna mig lite irriterad. Varför kunde han inte bara säga vad det var?

Han tog ett djupt andetag.

- Olivia kommer visserligen att klara sig.. Men hon kommer att vara lite förändrad. Eller ganska mycket.

Jag såg smärtan i hans ögon. Nu fick det vara nog!

-Kan du prata så att  jag förstår vad du menar? sa jag upprört.

- Okej. Olivia slutade andas i flera minuter, och hjärnan fick inget syre.. En stor del av hennes hjärnceller förstördes, och hon kan inte prata ordentligt längre, och hon kommer att vara som hon är nu, alltså som en 8-åring, i resten av sitt liv. Hon kan inte lära sig saker... Och hon kommer att behöva ha rullstol..

Jag slutade andas för några sekunder. Jag kunde inte tro att det var sant. Vad hade lilla Olivia gjort för att förtjäna detta? Men huvudsaken var väl att hon levde, vi skulle i alla fall inte behöva skiljas från henne.

När jag inte svarade på det han sa, reste han sig upp och tog fram lite dricka ur en väska.

- Nu firar vi att hon klarade sig! sa han och log.

Han hällde upp dricka i glasen och vi skålade för Olivia. Alla gick omkring och pratade med varandra, men jag orkade inte vara social med dem, utan bara låg och tänkte på det som hade hänt.

 

Jag hade nästan somnat när dörren öppnades och Justin kom in. Han såg väldigt förvånad ut över den glada stämningen som fanns här inne. Pattie gick fram emot honom.

- Olivia will survive! utbrast hon.

Justin log brett.

- That´s great, sa han.

Han gick fram till mig och gav mig en stor kram. Jag kramade honom tillbaka. Jag skulle precis kyssa honom när pappa harklade sig.

- We.. Have 2 other things to say, sa han och tittade på mig och Justin.

Mamma och Pattie utbytte mystiska blickar och vi flinade lite åt dem.

- Our house.. There is barely anything left of it, so we can´t live there.. sa han sorgset.

Jag trodde aldrig att jag skulle bli ledsen för att jag inte kunde bo i mitt hus längre, men det gjorde ont. Alla minnen, allt, var borta. Elden hade tagit det med sig. Jag tittade ner på mina händer. Justin märkte att jag blev ledsen och tog min hand.

- It will be okay, sa han och log försiktigt mot mig.

- We will stay at a hotel until we´ve found a better place to live..

Jag suckade. Bo på hotell under semestern, visst. Men att bo på hotell, gud vet hur länge, tillsammans med hela min familj kändes bara för mycket. Det skulle bli trångt, och dyrt..

- And we have suggestion, sa han och log finurligt.

- Vad? sa jag förväntansfullt.

- Du får bo hos Justin och Pattie i Atlanta resten av sommaren, tills vi har hittat ett nytt hus!

Jag skrek till. Oh my god! Jag skulle få spendera över en månad med Justin!

- Åååååååh! Tacktacktacktack! utbrast jag och gav pappa en bamsekram.

Justin petade lite på mig.

- What did he say? viskade han i mitt öra.

- They have decided that i´m going to be living in Atlanta, with you and Pattie, until the holiday is over!!

Jag skrek, trots att det skar som knivar i halsen på mig. Men jag orkade inte bry mig, jag var så sjukt glad!

- Aah, that´s awesome! utbrast Justin och kramade mig hårt.

- I know! sa jag och log brett mot honom.

Alla de vuxna i rummet log nöjt.

- And what are you smiling at? frågade Justin och började skratta.

- Your reaction, sa Pattie, och alla började skratta.

 

Justins perspektiv:

Jag kunde knappt tro det. Jag skulle få spendera hela sommaren tillsammans med Elina! Det här verkade nästan för bra för att vara sant! Jag berättade för Elina om Atlanta, och efter ett kom jag på en sak.

- When do we leave? frågade jag förväntansfullt.

- In two days, svarade mamma och log mot oss.

- Two days, viskade jag till Elina. Looks like we won´t have to say goodbye after all.

 

--------------------------------------------------

Korvar, ni kommenterar ju inte, så ni fick detta i alla fall x)

Haha..

BIEBERLOVE