Justinbieberfairytale

De kom fram mot mig och mamma böjde sig ner och gav mig en försiktig kram.

- Åh, gumman, jag är så ledsen för det här, sa hon och fällde en tår.

Pappa böjde sig fram och kramade mig han med.

- Hur mår du? frågade han, och jag kunde urskilja några oroliga rynkor mellan ögonbrynen.

Jag harklade mig lite försiktigt och grimaserade av smärtan. Vad hade hänt med min röst egentligen?

- Jag har väl mått bättre antar jag, sa jag tyst.

- Älskling.. sa hon och klappade mig på kinden.

Jag log lite snett mot dem.

- Hur mår alla? frågade jag.

Mamma tittade på pappa som nickade. Sedan öppnade hon munnen och vände sig mot mig. Det tog ett tag innan det kom något ljud, men till slut började hon prata.

- Pattie, alla i teamet och vi mår bra, tack vare att vi kunde gå ut på din balkong, annars hade vi nog blivit rökförgiftade, sa hon.

Jag kände hur en liten del av klumpen i magen försvann.

- Och Olivia...? sa jag och kände gråten komma tillbaka.

- Hon.. Mår lite sämre, kan man säga.. Men jag antar att Justin redan har berättat att hon är på operation? sa hon och såg på mig med smärta i blicken.

Jag nickade och snyftade till lite.

- Kommer.. Hon.. klara... sig? frågade jag mellan snyftningarna?

- Det vet vi inte.. Om hon gör det vet man hur hon kommer att klara sig, eftersom hon slutade andas i nästan 3 minuter. De fick använda elchocker för att starta hennes hjärta igen, sa mamma och började gråta.

Hon borrade in sig i pappas tröja, och han strök henne lugnande över ryggen. Men jag kunde se att också han var plågad. De djupa rynkorna i pannan och mungiporna som ständigt pekade nedåt visade det ännu tydligare.

- Men vi kan inte göra något annat än att vänta, och lita på doktorerna.. sa pappa sorgset.

Jag nickade svagt.

- Du måste vara trött, sov en stund gumman, sa mamma och log mot mig.

- Ja, jag är faktiskt rätt trött, svarade jag.

Hon nickade.

- Prata inte för mycket heller nu, sa hon och ställde sig upp.

- Varför? frågade jag.

- Du fick en flisa av väggen in i munnen när takbjälken och väggen föll ner på dig, och den kilade fast sig mellan stämbanden.. De har tagit bort den, men du måste prata så lite du kan så att stämbanden kan få en chans att reparera sig, annars kan du få deffekter på din röst för resten av livet, sa hon och rynkade pannan.

- Okej, sa jag och log ansträngt mot henne.

De gick ut och jag vände mitt huvud mot Justin.

- You should get some rest, sa han och kysste mig i pannan.

Jag lade mig till rätta mot hans bröstkorg och somnade tungt.

 

Justins perspektiv:

Elina och hennes föräldrar förde en lång diskution på svenska. Jag snappade upp vissa ord, men kunde inte förstå en enda mening. Till slut kopplade jag bort dem och började tänka på vad som hade hänt.

 

Tillbakablick:

Jag såg Elina krypa bort från mig, och jag hoppades verkligen att vi båda skulle klara oss ur det här. Jag hukade mig för röken för att undvika hostattackerna. Det gick inget vidare. Jag tittade in i två rum innan jag kom till det rum som måste vara Olivias. Jag ropade på henne med fick inget svar. Då stötte jag på något. En människa, det måste vara hon! Det gick knappt att se något i den svarta röken, men jag kunde urskilja hennes blonda hår. Jag försökte skaka henne, men upptäckte att hon satt fast. Över hennes överkropp låg en stor byrå. Hur hade den hamnat där? Med den lilla kraft jag hade kvar pressade jag undan den. Jag tog hennes kropp i mina armar. Hon var helt lealös.

- Olivia! Oliva! sa jag, högre och högre, tills jag skrek.

Då kom jag på att jag skulle ropa på Elina när jag hade hittat henne.

- Elina! I´ve found her! Come here, hurry! ropade jag, och hörde paniken i min egen röst.

Elina skulle bli förkrossad. Efter ett litet tag hörde jag hur hon svarade.

- I´m coming! Where are you?

- In Olivias room, skrek jag.

Det blev tyst, och sprakandet från elden hördes tydligt. Plötsligt hördes ett högt brak. Vad var det?

- Elina? ropade jag oroligt. Tänk om det hade hänt något?

Jag ropade hennes namn igen, men fick inget svar. Jag tog tag i Olivias arm och började dra henne med mig ut för att leta efter Elina. Jag ropade hela tiden på henne, och hela tiden fick jag samma svar: tystnad.

Mitt hjärta började banka allt fortare när jag insåg allvaret i situationen. När jag släpat Olivia några meter kunde jag se något avlångt ligga på marken, och under den stack en fot fram. Jag kröp fram till det avlånga, som jag snart såg var en takbjälke, så fort jag kunde. På andra sidan låg rasmassor. Takbjälken måste ha tagit med sig hela taket. Shit! Elina låg under där. Jag började slänga undan saker så fort jag bara kunde för att få loss henne.Det gick långsammare och långsammare, världen verkade ostadig på något sätt. Jag kunde inte avgöra avstånd och ljuden hade börjat eka i mitt huvud.

Precis då hördes sirener ute på gatan. Brandkåren. Efter bara några sekunder hördes steg på nedervåningen och vatten som sprutade. Sedan gick någon i trappan. Jag började ropa på personen.

- We´re here! sa jag.

Snart kunde jag se en man i svart dräkt med gula ränder stå framför mig. Han hade mask för ansiktet.

- How are you? frågade han och satte sig ner på huk.

- I´m.. okay, but my girlfriend is under all this stuff, and her sister is there, she´s barely breathing and she´s just limp.. sa jag.

Mannen lyfte upp sin radio.

-  Vi behöver tre ambulanser, minst, sa han i radion.

Sedan vände han sig mot mig.

- Are there anyone else in the house? frågade han.

- In a room somewhere there, sa jag och pekade åt hållet jag trodde att Elinas rum låg.

- How many?

- I don´t know.. About 7 I think.. sa jag.

Mannen nickade och tog upp radion igen.

- Det finns runt 10 människor i huset, 3 är vad vi vet än så länge i akut behov av ambulans.

De svarade något i radion.

- Come here kid, sa han och drog upp mig på fötter, och hjälpte mig ut. Jag hostade konstant, och benen bar mig knappt. Det enda jag kunde tänka på var de som var kvar inne i huset. Tänk om de inte skulle få ut Elina?

 

 

Nutid:

En sköterska avbröt mina tankar. Hon stod vid sängkanten och fixade med Elinas dropp. Jag tittade upp på henne.

- You´re english, right? sa hon på kraftigt bruten engelska.

- Yeah, svarade jag.

- Have you eaten anything today? frågade hon vänligt.

- No, svarade jag och kände hur det kurrade till i magen.

- There is a cafeteria two stairs down if you´re hungry, sa hon och log.

- Thanks, sa jag och log tillbaka.

Det kanske var dags att äta lite. Det var många timmar sedan jag åt sist. Jag lirkade mig försiktigt ur Elinas grepp och stoppade in en kudde under henne huvud. Sedan lade jag på henne en filt och gick ner för trapporna.

När jag kom ner till cafeterian möttes jag av blixtar och paparazzis i massor.

- Justin what happened?

- Justin!

- Justin, is it true that your girlfriend almost died?

Jag suckade. Kunde man aldrig få vara ifred? Jag trängde mig igenom vallen av människor och gick fram till caféts disk. Jag pekade på en macka utan att ens titta vad det var för något.

- One of those please, sa jag matt.

- Okay, stammade tjejen som stod och sålde. 25 kronor please.

Jag räckte över en sedel och tjejen försökte ge mig lite olika mynt tillbaka.

- Keep it, sa jag och gick där ifrån.

Jag orkade verkligen inte vara trevlig just nu. Jag gick förbi paparazzina utan att svara på en enda fråga och gick tillbaka upp till Elina. När jag klev in genom dörren till rum 132 möttes jag av hela teamet, mamma och Elinas föräldrar. Alla verkade båda glada och ledsna. Mamma vände sig mot mig och log.

- Olivia will survive, sa hon och kramade mig.

 

-----------------------------------------------------

Nu fick ni både ett kort och ett lååååååångt kapitel idag! :D

Vad tycker ni? Minst 8 kommentarer nu.. Det klarar ni! :D

BIEBERLOVE